1st Amerikanskt Judasträd: 2 år gammalt - nuvarande höjd 50-60 cm
Trivialnamn: Amerikanskt Judasträd, Kanadensiskt Judasträd, Eastern Redbud
Vetenskapligt namn: Cercis canadensis
Familj: Fabaceae
Växthistoria & användning:
Denna variant av Judasträd härstammar från Nordamerika. När det Amerikanska Judasträdet upptäcktes av spanjorerna under andra hälften av 1500-talet jämfördes det med det Judasträd från medelhavsregionen (Cercis siliquastrum) som de redan kände till - det är även det träd vi vanligast refererar till när vi säger Judasträd här i Europa-regionen. De största skillnaderna är att det Amerikanska Judasträdet har spetsiga blad och är något mindre i vuxen storlek samt är mer köldhärdigt - jämför C. canadensis' USDA-zon 4-9 med C. siliquastrum's USDA-zon 6-10. C. canadensis ska även vara mer lämpat för fuktiga miljöer/marker än många andra arter i släktet.
Blommar i mars-april med klart rosa blommor på bar stam, då även på trädets huvudstam, vilket ofta är väldigt iögonfallande. Blomstringen sägs styras kraftigt av den föregående vinterns omfattning. Efter hårda vintrar blomstrar Judasträdet mer överflödigt, efter mildare vintrar mindre så.
Blommorna kan ätas råa eller picklas. De har en uppfriskande syrlig smak och är rika på C-vitamin. Spännande tillskott till en sallad.
Oöppnade blomknoppar kan även picklas eller läggas in likt Kapris.
Indianstammar i Nordamerika täckte de mogna fröbaljorna med glödande kol för att sedan skala och äta de rostade fröerna. Jag förutsätter att ett modernt sätt att göra detta på är att helt enkelt separera fröerna från fröbaljan och rosta fröerna över spis eller i ugn för att göras redo att ätas. Vissa källor uppger sig ha blötlagt och kokat fröna likt linser, som också är en ärtväxt.
Frukterna är proteinrika likt andra växter i familjen Ärtväxter (Fabaceae). Torra frön innehåller ca 25% protein, 8% fett och 3% mineraler av olika slag. För att vara en oförädlad (och vild i Nordamerika) källa på näring är detta rätt bra, näringsmässigt konkurrerar den med både Pekan och Valnöt. Fröbaljorna sitter kvar på trädet en lång tid - de är tillgängliga från sensommaren ända in till vintern - och anses vara acceptabla för konsumtion under denna period. Fröbaljorna kan dock ibland hittas kvarhängande ända fram till våren efterföljande år, om de är lämpliga för konsumtion då eller ej anges inte. Av förut nämnda anledningar anses fröna från C. canadensis vara en användbar källa av överlevnadskost.
De unga, gröna och spröda fröbaljorna kan ätas likt sockerärter - ånga dem, koka dem eller woka dem. De passar bra i en wok med t ex lök, vitlök, paprika och bladgrönsaker. Bladen kan ätas likaså - yngre, spröda blad rekommenderas.
Te gjort på innerbarken har använts för nedsättning av feber mm. Kallbryggning av rötter och inre bark har i gammal folkmedicin använts för att behandla b la kikhosta.
Flitig på att attrahera pollinatörer med sin överflödiga blomstring. Anses vara ett bra träd för honungsbin.
Trädet har även många andra tillämpningar inom den Nordamerikanska indiankulturen. En historia om Judas och hur han gav trädet sitt internationella namn är enkelt att hitta för den läsintresserade.
Odling:
Även om det Amerikanska Judasträdet anses vara bättre lämpat för fuktiga marker än andra arter i släktet, så växer den helst inte i överdrivet blöta jordar med hög lerhalt. Den trivs bäst i något sandigare lerjordar.
Växer gärna i soligt läge, klarar sig även bra i lätt skugga.
Det Amerikanska Judasträdet är ett snabbväxande träd som ofta blir upp till 80 år gammalt.
Blommor uppkommer i mars-april på föregående års tillväxt.
Det Amerikanska Judasträdet är en utav de få arter i famlijen Ärtväxter som inte fixerar kväve via sina rötter från luftporer i marken.
Egenskaper:
Årighet: Flerårig
Växtläge: sol / lätt skugga
Höjd: 6-10 m
Växtzon: 1-4